”Det värsta är när barnen frågar när jag kommer hem igen”

GĂEȘTI/NORRKÖPING. Mădălina Ion, 28, hoppades tjäna ihop pengar till barnen.
Hon lämnade familjen i Rumänien – och kastades rätt in i en mardröm.
– Min släkting lade beslag på allt jag tiggde ihop, säger hon.

Dagarna före Mădălina ska resa brukar barnen vara i upplösningstillstånd. De skriker och drar, klamrar sig fast vid henne, gör allt för att få henne att stanna.
Men den här kalla vinterkvällen sitter sonen Vijai, 12, och dottern Sonia, 10, knäpptysta framför den sprakande vedspisen i huset utanför staden Găești i Rumänien.
För oss, främlingarna, har deras mamma för första gången berättat det hon tidigare inte ville att de skulle höra. Vad som verkligen hände i det där landet långt borta.
Det land som tog mamman ifrån dem.
Och det land hon snart ska återvända till.

Det är en by så liten att den inte ens finns på kartan. En samling hus, längs ett öde järnvägsspår. En plats där klappret av hästar och tuppars galande vanligtvis är det enda som bryter vinterns tystnad.

En sen februarikväll 2015 rullar en dyr bil in på gårdsplanen utanför huset där Mădălina Ion, 28, bor med sin familj. En släkting som heter Ileana kliver ut och säger att hon har något viktigt att berätta för Mădălina.
Ileana har varit i Sverige och tiggt och påstår att hon tjänat tusentals euro på bara några månader.
– Sverige är fantastiskt och du kan också tjäna pengar där. Följ med mig när jag åker tillbaka, säger hon.

I flera år har Mădălina och maken Mihai, 37, försökt försörja sig på småjobb. De gått från hus till hus och frågat om någon behöver hjälp med hästarna eller veden. Eller om de åtminstone kan avvara brödkanter till barnen.
Mădălina ser hur fukten droppar ner genom taket. Hon ser hålen i barnens kläder och tomma skafferiet.

Hon vet att det bara är hon som kan rädda familjen. När släktingen erbjuder sig att låna ut de motsvarande 1 500 kronor bussbiljetten till Sverige kostar bestämmer hon sig.
– Lita på mig. Du kommer att tjäna mer pengar än du kan drömma om, säger Ileana.

Bussen stannar i en främmande svensk stad som Mădălina senare ska få veta heter Linköping. Ileana har lovat att de ska sova i en lägenhet eller åtminstone en husvagn. I stället hamnar de utomhus, under en stor bil- och järnvägsbro.
Ileana tycks känna alla rumäner här. Hon kryper ner i en tjock sovsäck, medan Mădălina virar in sig i filtar och skakar av köld.
– Det slog mig först då hur ensam jag var. Att jag inte kände en enda människa i Sverige, säger Mădălina.

Den första dagen lämnar Ileana och hennes manlige vän av Mădălina Ion utanför en Ica-butik. Hon ser folk skynda förbi henne på väg in och ut i butiken. Dörrarna som öppnas och stängs.
Timmarna går, hon glider in i en tystnad som bara bryts av skramlet då någon släpper ett mynt i hennes mugg. Klockan sju på kvällen kommer Ileana och mannen och hämtar henne.
– Hon tar min tiggarmugg och tömmer den på alla pengar som jag har tjänat, säger Mădălina.
Mădălina protesterar, men släktingen säger att hon först måste betala henne 3 000 kronor, det dubbla för lånet till bussresan. Hon måste också betala hyra för tiggarplatsen. Och för sovplatsen utomhus under bron. Och bränsle till bilen. Flera tusen kronor i månaden.
– Det fanns ingen chans att betala allt detta. Det var då då jag förstod att jag hade lurats till Sverige och att jag inte skulle få behålla en krona av vad jag tjänat, säger Mădălina Ion.

Varje dag sitter hon ensam utanför den lilla Ica-butiken. Varje kväll tar Ileana alla pengar hon fått. Ofta skäller hon på Mădălina.
– Det här är alldeles för lite! Du måste tjäna mer!
Madalina har inte en krona över till att köpa mat. På kvällarna äter Ileana och de andra männen utan att dela med sig.
– Ibland var det någon snäll svensk som lämnade en sandwich till mig utanför Ica. Den hade en röra och smakade konstigt. Andra dagar åt jag ingenting, säger hon.

Ändå vågar Mădălina inte göra något för att ta sig därifrån.
– Jag var livrädd för Ileana. Hon vet ju var jag bor. Hon känner obehagliga typer hemma. Hon … skulle kunna skada barnen.

En kväll när hon kommer till sovplatsen under bron i Linköping är Ileana borta. Släktingen ringer från en bil på väg till Rumänien.
– Jag drar hem. Men du fattar väl att du måste fortsätta att tigga ihop pengar för min vän?
Mădălina har varit i Sverige i en månad. Hon kan inte språket och äger inte en krona. Hon har inte ens kunnat ringa hem till sin familj.

Norrköping
maj 2015

Ryktet om den ensamma kvinnan som tvingas tigga åt andra sprids bland romerna i Linköping. En rumänsk kvinna i Norrköping – som Aftonbladet har intervjuat men som vill vara anonym – bestämmer sig för att hjälpa henne.

Hon tar med sig Mădălina till grannstaden och ser till att hon får en egen tiggarplats, utanför Ica-butiken vid köpcentret Spiralen. Till skillnad från många andra tiggarplatser i Sveriges stora städer är den ännu ledig.
Butiken ligger mitt i staden och Mădălina får in mellan två och trehundra kronor varje dag, pengar hon får behålla själv. Hon sover intill platsen, livrädd att någon ska ta den i från henne.
– Det var fantastiskt att få ringa hem och höra barnens röster och veta att jag gjorde något som var bra för dem. Men jag var fortfarande rädd och skulle aldrig ha vågat gå till den svenska polisen för att anmäla Ileana, säger hon.

Lugnet varar inte länge. Män Mădălina inte känner, som tillhör en ny grupp av romer, dyker upp utanför Ica-butiken vid olika tider på dygnet. De hävdar att tiggarplatsen är deras och kräver Mădălina på hyra: 2 500 kronor i månaden.
När Mădălina säger att hon inte tänker betala blir männen hotfulla.
– Du måste lämna platsen! Du ska bort!

Klockan sju en morgon, strax efter butiken öppnat, kommer en stor grupp rumäner till platsen. Mădălina Ion ska senare uppge för polisen att det rör sig om åtta män och fem kvinnor och att flera av dem har hotat henne de senaste dagarna.
En av männen sparkar till hennes tiggarkopp så mynten flyger iväg över asfalten.
Sedan drar han tag i hennes hår och skriker in i hennes öra:
– Norrköping ska bli vår stad. Om vi ser dig här igen tvingar vi ut dig i skogen och skjuter dig!
Två andra män slår henne över ansiktet och knäna. Mădălina sjunker ihop.
– Hjälp! ropar hon på engelska.
Hon ser svenskar på väg till butiken skynda förbi. En av kvinnorna i gruppen signalerar med teckenspråk: bry er inte om den här kvinnan. Hon är … galen.

Mădălina tar en paus i berättelsen. Maken Mihai lägger lite ved i spisen. Barnen sitter blickstilla framför henne. De har ingen annanstans att gå, det enda andra rummet är lika iskallt som vinterkvällen därute.
Mădălina ler sitt speciella leendet, som ska tränga undan allt som är svårt, och fortsätter att berätta.

Hon lyckas få upp telefonen och ringer den rumänska kvinnan som räddade henne i Linköping, som i sin tur slår larm.
Den svenska polisen kommer till platsen och den här gången gör Mădălina en anmälan.
– Jag frågade hur de kunde skydda mig, men de sa att de inte kunde göra något, säger hon.
Enligt Mădălina fick bråket den befintliga gruppen av tiggare i Norrköping att reagera. De ska ha lyckats övertala den främmande gruppen att ge upp sina planer och lämna Norrköping. I dag tigger de i en annan del av Mellansverige.
Mădălina fortsätter att tjäna pengar och kan till och med åka hem kort till Rumänien och träffa barnen på sommaren. Men hennes problem är långt ifrån över.

Sex månader senare. Gågatan utanför tiggarplatsen i Norrköping glittrar av ljus. Det är några veckor kvar till jul och Mădălina räknar dagarna tills hon ska få åka hem till barnen.
Det är då det händer. En bulgarisk man och hans fru, som Mădălina aldrig tidigare sett, kommer till platsen. Mönstret går igen. Den första dagen hotar de henne:
– Det här är vår tiggarplats! Stick!
När de kommer tillbaka nästa dag är de våldsamma. Mannen slår henne över ansiktet, gång på gång.
– Du är ensam och måste försvinna. Annars ska jag döda dig … Och våldta din dotter.
Han tar upp kniven. Och ristar henne på vänsterhanden. Ett rött snitt över tummen.

Mădălina för fingrarna över det fyra centimeter långa ärret och vänder sig mot mig.
– Det värsta, säger hon, var att ingen gjorde något. Inte de som arbetade inne i butiken, fast jag hade tiggt där i flera månader. Inte kunderna, som bara gick förbi. Inte polisen. Ingen.

Jag tittar runt i rummet. Pengar från Sverige har betalat det nya plåttaket och det nya fönstret. Och barnens skolböcker. Och maten som hennes make Mihai just nu dukar fram: korv, kyckling, polenta och apelsiner.
Det är egentligen ironiskt. Mădălina började arbeta tidigare än de flesta, när hon var tolv år. Hon har hjälpt bönder, slitit i stall, kånkat, städat sig genom barndomen … Ändå finns det inte finnas ett enda jobb åt henne i dag, varken i Rumänien eller Sverige.
Inget annat arbete än att tigga utanför Ica Spiralen i Norrköping.
Om bara några dagar ska hon återvända till Sverige. Hon bävar för de sista timmarna. Skriken och gråten, som kommer att förfölja henne ut på bygatan.
– Det värsta är när Vijai och Sonia frågar när jag kommer hem igen. Jag har ju inget svar.
Mădălina ser på barnen som just nu glupskt skyfflar i sig av maten. Att berätta sin historia för alla som vill lyssna är den enda försäkring hon kan ge dem.
Ingen vet vad som ska hända henne i Sverige, men om hon försvinner nu kommer det åtminstone inte ha skett i tysthet.

FOTNOT: I dag är Madalina Ion tillbaka i Norrköping och tigger. Texten bygger utöver intervjun med Madalina Ion och med andra romer i Norrköping samt på polisanmälningar som upprättats.

Polisens kommentar: Michael Lindqvist, kommissarie vid polisen i Norrköping säger till Aftonbladet att han känner till att det förekommer bråk om tiggarplatser.
– I de fallen försöker vi stödja och medla. Självklart skulle vi vilja göra mer för att skydda utsatta personer, men det ska viktas mot andra prioriteringar.

LÄS MER Inget fall av människohandel ledde till åtal – polisen kräver mer resurser

AFTONBLADET AVSLÖJAR Säljer stulna mobiler helt öppet på härbärget

TEXT

Staffan Lindberg

FOTO

Urban Andersson