De luras till Sverige med löften om enkla jobb och snabba pengar. Här utnyttjas de hänsynslöst för att tigga, stjäla eller prostituera sig. I Sverige ökar antalet fall av människohandel snabbt i tiggandets spår. Aftonbladet har träffat slavarna som lever på våra gator.

TEXT: STAFFAN LINDBERG FOTO: URBAN ANDERSSON

”Du kommer att tjäna pengar första dagen”

PLOIEȘTI/STOCKHOLM. Ioan Bucur, 61, och Sando Flores, 42, lurades till Sverige med löfte om att tjäna stora pengar.
I stället tvingades de att arbeta som tiggarslavar och tjuvar på Stockholms gator.
Aftonbladet reste till en avlägsen rumänsk by – och stämde möte med deras slavhandlare.

Stockholm
december 2015

Det är inte det fårade ansiktet som skiljer honom från de andra. Inte tänderna han saknar eller de trasiga kläderna.
Det som utmärker den vitskäggige mannen som väntar på Cityterminalen i Stockholm är att han inget har med sig.
Han saknar både väska och ryggsäck, pengar och id-kort.
Äger inget mer än kläderna på kroppen.

Klockan är snart sju på morgonen den 22 december 2015 och runtomkring honom lastar hans landsmän väskor och Ikea-kassar, tunga kartonger och paket på bussen till Rumänien.
Veckor och månader av tiggande på iskalla gator, hundratals mil hemifrån, är över. Till jul ska alla vara hemma.

Den vitskäggige mannen får låna en telefon av en landsman. Han slår det enda numret han kan utantill.
Kroppen börjar skaka.

Rumänien
oktober 2015

Grannen Andrei har tjatat i veckor. Talat om Sverige som ett land av mjölk och honung.
– Du kommer att få ett riktigt jobb och tjäna pengar redan första dagen.
Ioan Bucur, 60, behöver tveklöst pengarna. Både han och hustrun Rodica är utan jobb och huset där de bor är kallt och dragigt. Ändå tvekar han. 45-årige Andrei har lurat honom tidigare, lånat ut pengar till ockerräntor och tvingat honom att arbeta gratis.
Kan han lita på honom nu?

Grannen fortsätter att tala om pengarna han ska tjäna i Sverige. Ioan blir allt mer förvirrad. En dag står Andrei utanför hans dörr med en bussbiljett i handen.
– Jag har redan betalat. I morgon åker du till Sverige.
Tankarna snurrar i huvudet. Rädsla blandad med upprymdhet, ska Ioan senare berätta.
Kanske är det inte försent, tänker han. Kanske kan jag ännu göra något bra av mitt liv.

På bussen möter han Sando Flores, en handikappad 42-åring från samma by. Sando har också haft problem med Andrei tidigare. Och nu är också han på väg till Sverige.
Det Sando berättar gör Ioan orolig.
– Andrei kom förbi och sa att jag är skyldig honom pengar. Sedan slet han in mig i sin bil och körde mig direkt till bussen, säger Sando.
Den 1 november rullar bussen över Öresundsbron. Samma dag fyller Ioan Bucur 61 år. Snart ska hans livs första utlandsresa förvandlas till en mardröm.

Sverige
november–december 2015

Andrei har flugit till Sverige och väntar på dem utanför Cityterminalen i Stockholm i en Ford Mondeo, tillsammans med sin medhjälpare. En bredaxlad yngre kille som presenterar sig som Bogdan.
Andrei tar hand om männens mobiltelefoner och id-kort och kör iväg till en parkeringsplats i ett industriområde, som Ioan senare ska senare få veta är Västberga i södra Stockholm. Intill parkeringsplatsen ligger härbärget Ny Gemenskap.
Ioan längtar efter en säng efter den tre dagar långa bussresan, men Andrei visar inga tecken på att kliva ur bilen. I stället fäller han sätet så långt bakåt att Ioan knappt kan röra benen.
– Det är det här som är hotellet.
Han vänder sig om och ler.
– Ta inte av er skorna i natt. Ni luktar skit.

Tidigt nästa morgon kör Andrei in de båda männen till centrala Stockholm. Sando lämnas utanför en Lidl-butik med en skylt över magen. Flera veckor senare ska en annan rumän översätta den svenska texten:
”Jag är handikappad. Behöver hjälp för att operera mitt ben”.
Hela den sömnlösa natten har Ioan funderat på vilket jobb som väntar honom. Om han ska städa eller jobba på ett bygge. Eller kanske i den svenska skogen. Nu förstår han att han kommit hit för att tigga.

Ioan lämnas i en rondell med en glasstaty mitt i Stockholm, som han sex veckor senare, när han gör sin polisanmälan, får veta heter Sergels torg.
I hela sitt liv har Ioan varit fattig. Men han har aldrig behövt tigga. Hur gör man?
Han blickar neråt gatan gatan och upptäcker att det sitter en annan tiggare där. Han tar sin kartongbit och sin pappmugg och slår sig ner bredvid, men blir snart bortjagad:
– Hitta din egen plats!

Hösten 2015 är i stort sett alla tiggarplatser upptagna i de större städerna i Sverige. Samtidigt skänker svenskarna allt mindre.
På flera håll försöker kriminella ligor få landsmän att betala för platserna, enligt en polisrapport i december. Platser på trottoarer hyrs ut för tvåtusen kronor i månaden eller mer.

Till slut hittar Ioan en bit trottoar där han får vara i fred. Han betraktar människorna, som är på väg in eller ut från vad som tycks vara en jättelik bank. Försöker att minnas de svenska orden som Andrei har tvingat honom att upprepa.
Hej, hej. Snälla, snälla. Tack så mycket.
Men när han öppnar munnen kommer det inte ett ord.
Klockan sju på kvällen kommer Andrei och hämtar honom i sin Ford. Han tömmer pappmuggen i sin stora hand och räknar mynten: 40 kronor.
Sedan häller Andrei ner pengarna i sin jackficka och kör ilsket tillbaka till parkeringsplatsen, ska Ioan senare berätta.
– Det här räcker inte. Du måste tjäna mer. Gå på svenskarna. Följ efter dem. Skrik åt dem. Provocera. Skräms. Gör vad fan du vill!

Dagen därpå får Ioan in 80 kronor. Andrei är fortfarande inte nöjd.
– Vad fan gör du hela dagen? Har du druckit?
Ioan frågar varför han inte får behålla hälften av pengarna, som Andrei lovat.
– Först är du skyldig mig för bussbiljetten. Sedan måste du betala mig för bensinkostnaden. Och hyra för sovplatsen i bilen …
Andrei tar tag i Ioans jacka och skakar om.
– Jag kör ut dig i skogen om du lurar mig. Jag lämnar dig att dö där bland de vilda djuren.

Dagarna blir till veckor. Varje morgon lämnas Ioan i kylan utanför SEB-kontoret på Sergels torg. Varje kväll hämtar Andrei upp honom i bilen med samma fråga:
– Hur mycket har du producerat i dag?
Ioan drömmer om att gömma undan lite pengar för att köpa cigaretter eller en öl, men är rädd för att Andrei eller Bogdan övervakar honom.
En kväll hittar Andrei en undangömd hundralapp i Sandos ficka. Han drar in den handikappade mannen mellan två bilar på parkeringsplatsen. Ioan hör dunsarna när slagen träffar mjälten. Han tänker att han måste försöka fly.

På morgonen den 3 december kör Andrei i en annan riktning än vanligt. Han stannar utanför ett stort Ikea-varuhus, som Ioan senare ska förstå är Kungens kurva. Kliver ut och håller upp en ryggsäck:
– Du är värdelös på att tigga, så i dag ska du få stjäla.
Han pekar ut några stora affärer och säger vad han ska ta: eltandborstar på Media Markt. Ljusslingor på Clas Ohlson. Sprit på Systembolaget … Ioan vågar inte protestera.

Han fyller ryggsäcken med varor och går ut till bilen, där Andrei väntar. Dagen därpå lyckas han stjäla en mobiltelefon, som någon glömt.
Ioan Bucur hinner vara tjuv i fyra dagar. På den femte fastnar han på en övervakningskamera inne på Elgiganten. Polisen väntar ute på gatan. I ryggsäcken ligger rakblad och juldekorationer för nästan 1 000 kronor.
Kanske ville han innerst inne åka fast. När han rullar i väg i den svenska polisbilen, utan Andrei vid sin sida, känner han ingen oro. Bara lättnad.

Åklagaren ger Ioan Bucur ett strafföreläggande och släpper honom efter en vecka utanför Centralstationen i Stockholm med en bussbiljett tillbaka till Rumänien i handen.
Bussen ska gå om fyra dagar. Ioan träffar en grupp rumänska tiggare som delar mat och filtar med honom.
– Du måste gå till den svenska polisen, säger en av rumänerna.
Ioan tvekar, men låter sig övertalas. På eftermiddagen den 18 december upprättar han, med hjälp av en tolk från Föreningen för hemlösa EU-migranter, en anmälan om människohandel för tiggeri, ett brott som kan ge upp till tio års fängelse.
Den svenske polismannen frågar vad förövarna heter och var de finns någonstans. Då händer något.
Ioan uppger två falska namn och går därifrån.

Julmusiken strömmar ut från ett morgonöppet kafé den 22 december. Ioan är tillbaka på Cityterminalen, där Andrei hämtade honom sju veckor tidigare.
Han stryker handen över sitt vita skägg, försöker förstå att mardrömmen är över. En landsman lånar honom en telefon och han ringer sin fru.
– Jag har fått hjälp! Matsäck till hemresan, till och med cigaretter!
– Kom hem. Bara kom hem, säger hon.
Tårarna rinner över Ioan Bucurs fårade ansikte.

Rumänien
vintern 2016

Snön yr framför strålkastarna. Hundarna skäller. Vi åker längs huvudgatan i den lilla byn utanför staden Ploiești.
Ioan Bucur tar emot oss i sitt och hustruns lilla hus. En ensam glödlampa lyser i taket. Några spruckna kaffekoppar och glas står framdukade på bordet.
Ioan ler ansträngt mot oss. Hustrun ser sammanbiten ut.

Några grannar har samlats i det trånga rummet och följer vårt samtal. Barn i olika åldrar, och en kraftig man i fyrtioårsåldern med ett runt, pösigt ansikte och stora händer.
Ioan pratar skämtsamt om Sverige. Hur de svenska männen var snåla och kvinnorna generösa. Jag frågar om problemen på resan. Just när Ioan ska svara avbryter den kraftige:
– Jag sa åt dig att jag snart skulle ordna dig en hemresebiljett och att du absolut inte skulle börja stjäla. Eller hur?
Ioan skruvar sig.
– Ja.
Den kraftige mannen brer ut sina ben och börjar skratta.
– Du ställde allt till det för dig i Sverige, eller hur?
– Ja.
Varför står Ioan inte fast vid den historia som han berättade för oss i Stockholm? Vad har hänt?
Jag ser ut över det trånga rummet. Ioans hustru stirrar mot mig. Det råder inte någon tvekan om vem den kraftige mannen på träpallen är.
Andrei.
Människohandlaren, som tog varje krona Ioan och Sando tiggde ihop i Sverige, sitter på andra sidan bordet.
Vi går ut i den kalla, stjärnklara vinterkvällen. Ioan för vår tolk åt sidan.
– Åk nu, men kom tillbaka i morgon, viskar han.

Tidigt nästa dag leder vi ut Ioan i bilen, fort så att ingen ska se, och kör.
Bort genom byar, där livet inte tycks ha förändrats på årtionden. Där folk använder häst och vagn och utedass och rinnande vatten och el är ouppnåbar lyx.
Under kommunisttiden var Ploiești centrum för Rumäniens oljeindustri. Sedan det statliga oljebolaget såldes ut till österrikare har tusentals blivit arbetslösa.
Vi stannar vid en krog. Fast det är tidigt på dagen är flera av byborna fulla.

Någon ringer på Ioans telefon. Det är Andrei. Ioan klickar nervöst bort samtalet.
– Allt jag berättade för er när vi möttes i Sverige är sant, säger Ioan. Andrei tvingade mig att tigga och att stjäla. Han kom förbi i går för att kontrollera mig och er. Han kontrollerar allt som händer här. Han såg oss åka i väg nu.
Jag frågar varför han uppgav fel namn för den svenska polisen.
– Jag sa att jag kunde åka iväg och peka ut Andrei och Bogdan direkt om jag fick skydd efteråt. Polismannen sa att det inte var möjligt. Då blev jag rädd, räddare än jag varit i hela mitt liv.
Var sålde ni stöldgodset?
– På ett härbärge. Det fanns rumäner som jobbade där som köpte.
Andrei ringer igen. Ioan stänger av telefonen. Fingrarna trummar mot bordskanten. Andra kafébesökare ser åt vårt håll och Ioan sänker rösten:
– Andrei har fler som jobbar åt honom i Sverige, säger han. Det sista jag hörde i Sverige var att två andra män från Ploiești var på väg.
Det ringer för tredje gången, den här gången på min telefon.
– Säg var ni är. Jag kommer dit, säger Andrei.
– Nej, svarar jag. Vi kommer till dig.

Femtio meter skiljer Andreis lyxvilla från Ioans ruckel. Man kunde lika gärna befinna sig i en annan värld. Utedasset har bytts mot ett helkaklat badrum och vedspisen mot ett stifullt designkök.
En kvinna dukar fram kycklingbitar, fläsk och stekta ägg. Andrei slår upp stora glas med rödvin.
Pannan är blank. Tenniströjan spänner över den kraftiga magen. Han pekar på var vi kan slå oss ner. Drar i fingrarna, ett efter ett.
– Jag reste till Sverige för att jag är arbetslös, säger han. En släkting sa att det behövdes folk där som kan jobba … med hästar. Men det fanns inget jobb, så jag åkte hem.
Varför tog du med dig Ioan och Sando?
– Jag tycker om att hjälpa mina grannar.
Hur har du råd med det här huset om du inte jobbar?
– Min frus familj har pengar.
Har du någonsin tvingat någon annan att tigga?
– Nej …
Andrei släpper ner gaffeln i tallriken och stirrar på mig.
– Varför undrar du det här?

Jag blickar upp mot den stora tv:n på väggen, som visar en tennisturnering i Australien. Att ställa fler frågor vore att utsätta Ioan Bucur för fara.
Jag tar ett andetag, tystnar.
Det är så här verkligheten ser ut. Den som ägnar sig åt trafficking, vare sig det är för tiggeri, stöld eller sex, befinner sig sällan långt ifrån sitt offer. Förövaren är oftast en granne, släkting eller pojkvän.
Det gör att offret knyts närmre gärningsmannen. Och det blir nästan omöjligt att bryta sig loss. Från Andreis vardagsrum går det att blicka över staketen – rätt in på Ioans gård.

Ett anonymt affärshotell inne i staden Ploiești, nästa dag. Ioan Bucur vill möta oss en sista gång. Han kommer tillsammans med en vän. En kort, haltande man i trasiga kläder som förlorat varje framtand.
Det ena benet är böjt i en konstig vinkel.
Det är Sando Flores.
Sando kan inte släppa svenskarna som gav honom pengar.
– De var så snälla. De såg mitt ben och läste på skylten och trodde att jag skulle opereras. Men mitt ben har varit så här sedan jag var barn, det går inte att operera. Och allt de gav mig stal Andrei.
Sando har fortfarande inte fått tillbaka sitt id-kort från grannen.
– Andrei kräver tusen euro först. Hur ska jag få ihop det? Andrei kommer att fortsätta med sina hot, han kommer att fortsätta att kräva att vi jobbar gratis, han kan ta oss till Sverige eller Tyskland eller Italien vilken dag som helst, vi kommer inte ur det här …
Han ser på mig under en lång stund.
– Förstår du inte? Jag och Ioan är Andreis slavar.

EPILOG: I januari polisanmäldes Andrei och Bogdan för människohandel också i Rumänien. Enligt Sandu Frangulea, kriminalkommisarie vid polisen i Ploiești, har förhör hållits. Båda nekar till brott. Också i Sverige pågår förundersökning, även om några nya förhör inte är aktuella, enligt Marie Näslund, inspektör vid människohandelsenheten vid polisen i Stockholm. Någon kontakt har inte skett mellan svensk och rumänsk polis.

FOTNOT: Reportaget bygger på intervjuer med Ioan Bucur och Sando Flores i Sverige och Rumänien, samt med deras familjemedlemmar och grannar, rumänsk och svensk polis, representanter för Föreningen för hemlösa EU-migranter och tiggare som träffat Ioan och Sando i Sverige samt på polisanmälningar i Sverige och Rumänien. Andrei och Bogdan heter egentligen något annat.

LÄS MERInget fall av människohandel ledde till åtal – polisen kräver mer resurser

AFTONBLADET AVSLÖJAR Säljer stulna mobiler helt öppet på härbärget

TEXT

Staffan Lindberg

FOTO

Urban Andersson